dylikt.blogg.se

På ett sätt är det ju såklart märkligt att så många inom högern aktivt väljer att anklaga motståndarna för att "brunsmeta" SD. Eftersom jag tror på det omedvetna är jag övertygad om att många av dessa epigoner på allvar tror att det förekommer en smutskastningskampanj och att det sverigedemokraterna anklagas för är överdrivet. Samt, såklart, att vänsterpartiet vore lika illa. Det stora problemet är väl emellertid att abstrakt taget alla - precis alla - i Sverige som tar del av samhällsinformation vet att SD är rasister, att hela existensberättigandet för partiet vilar på fascistisk rasism och att det inte finns någon annan anledning att rösta på SD än av rasistiska skäl. Detta vet alla, kan jag också påstå, genom min övertygelse om det omedvetnas existens. 

 

Freud har fått berättigade anklagelser för att hans psykoanalytiska teori är beroende av "ad hoc"-lösningar - dvs att han oavsett svar från analysanden kunde vända svaret till sin teoris fördel, även när svaret gick mot hela teorins grund. Det fanns inget sätt att slutgitligt falsifiera ett teoretiskt påstående. Klassiska exemplet är att Freud ett tag var övertygad om att alla drömmar handlade om önskeuppfyllelser. Hans patient förklarade att det hen hade drömt var motsatsen till en önskeuppfyllelse. Freud förklarade att eftersom patienten önskade att Freud skulle ha fel, innebar även motsatsen till önskeuppfyllelse en önskeuppfyllelse. Det är klart att denna slutledningsmetod kan vara på gränsen till ohederlig. Men det vore samtidigt på gränsen till ohederligt att inte erkänna att själva slutsatsen emellanåt faktiskt kan stämma, trots metodens potentiella tvivelaktighet.

 

Samma problematik har vi att göra med fascisterna och deras medlöpare. Att det ligger i fascismens själva grundläggande etiska ställning att ha en "postmodern" attityd till sanningen (jmf Brolin 2019) har visats av SD:s ledning gång på gång, och precis som en skyldig kan neka till brott i förhöret kan vi förvänta oss att den som utför något (samhälleligt bestämt) omoraliskt kommer neka till anklagelsen. Kort sagt, det är lönlöst att anklaga SD för att vara rasister eftersom en övertygad och taktisk rasist inte kan svara sanningsenligt förrän samhällsmoralen har förändrats till dennes fördel. Själva frågeställningen om rasisten ser det hen anser som rasism är en språkfilosofisk fråga som inte hör hit. Vad som är problemet här är medlöparnas moral. Hade de aldrig någon moral - eftersom de kunde byta åsikt så fort - eller har de alltid tyckt som de nu påstår sig (jmf Svanteson), eller faller det sig så att deras situerade intressen och begär har visat sig såpass kompatibla med fascismens retorik på grund av just kombinationen mellan realpolitisk taktik + samtalets förändring i de grupperingar man identifierar sig med? Jag tror att de som nu försvarar SD mot "brunsmetningen" är överlag övertygade om att det de gör är i sanningens försvar - fastän det grundar sig så uppenbart i en lögn. Den underliggande sanningen att försvara är, i slutändan, att man alltid ansett att det är värre med ekonomisk jämlikhet än rasism.

 

 

Brolin, David. (2019) Demokrater och antifascister gör klokt i att lära av historien. Respons. http://tidskriftenrespons.se/artikel/demokrater-och-antifascister-gor-klokt-att-lara-av-historien/