dylikt.blogg.se

Samtalade med en vän om film. Frågade om en sådan. Han svarade att den var väl hygglig men att den var från 90-talet så "ingenting är viktigt" i den ändå. Dvs nittitalets ironiska, cyniska ansats. Vi talade vidare och kom fram till att idag är det tvärtom. Alla låtsas att allt är viktigt fast knappt av det som man låtsas är viktigt är viktigt. Allt detta med överbyggnadens symbolkrig, filmers budskap, ställningstaganden, kulturdebatterna, representation, kändisars förebildsansvar, osv osv. Det vore såklart patetiskt att rakryggat påstå att ingenting av detta betyder någonting. Men det är som att det från 90-talets oseriösa attityd har slagits om till en motsats av att överdriva alla kulturuttrycks betydelse. I slutet av 80-talet följde Slavoj Zizek (2020) Sloterdijks spaning att vi skulle leva i cynismens tidsålder, där poängen var att den mest ideologiska praktiken är det cyniska förhållningssättet till samhällsproblem. En slags föresvävande kritik mot ironiska generationen. Hur gör vi då med dagens inverterade cynism, där vi beter oss som om saker är viktiga fast de inte är det? Är ironin nuförtiden en möjlig väg framåt, bara den inte fastnar i någon slags retronostalgi? Memes är ofta metaironiska. Kan vi rädda såväl allvaret som ironin genom att lära oss något av edgy meme lords? Lol

 

Zizek, Slavoj (2020). Ideologins sublima objekt. Eskaton.